Sveriges sak är vår – i dag

”Ur svenska hjärtans djup en gång...” Så börjar den svenska Kungssången som sedan 1844 ljudit över det avlånga land som vi en gång tillhört och numera (i praktiken) strävar tillbaka mot enligt den gamla devisen att historien alltid upprepar sig. Frågan är därmed nerkokad till om tiden för en återförening ännu är mogen. På Åland finns det som bekant fyra olika skolor, minst. 1. Status Quo (allt lika för alltid). 2. Lösare tyglar och större självbestämmande i form av en nya ramlagstiftning och omfattande revision av självstyrelselagen. 3. Självständighet (mest en dröm hos några få). 4. Återförening med Sverige (som en följd av utvecklingen i det dagliga livet ett förslag som ryckt fram som ett nytt och inte svagt alternativ).

Sveriges nationaldag och den svenska flaggans dag firas i dag med tal och mingel och sång och musik. Inte som i Norge och inte som i Finland utan på ett mer försiktigt sätt. Lagom skulle man kanske kunna säga.

I dag den sjätte juni är det den svenska nationaldagen samt den svenska flaggans dag. Det är inte kattskit. Sverige hör till världens allra äldsta statsbildningar och just denna dag går tillbaka till samma dag år 1523 då Gustav Vasa valdes till kung över riket. Trots denna blytunga historiska mantel har nationaldagen i Sverige aldrig lyft som den gjort i Norge på syttende maj och ens i Finland den 6 december. Skälet till det är kanske att medan Norge och Finland i stora drag först skött sig själva och sedan brytt sig om andra har Sverige gjort tvärtom. Sin litenhet till trots har Sverige över tid tagit en aktiv del i världsbygget, både politiskt och kommersiellt. Sverige och svenskarna har på ren åländska varit inihelvitte duktiga på att ta sig fram här i världen. Det firar en lång rad ålänningar på svenska konsulatets mark i eftermiddag.

Hur har det då gott så bra som det gjort för det uråldriga nationsbygget? Förklaringarna är flera men har en gemensam nämnare. Staten och kapitalet har faktiskt satt sig i samma båt. Ta uppfinningarna som konungadömet sprutat ur sig. Blixtlåset, dynamiten, AGA-fyren, gaffelpärmen (förlåt dem, enstaka misstag kan man kosta på sig...), Hesselmanmotorn, lättbetongen, pacemakern, kylskåpet, separatorn, tetrapak, trefassystemet, volfram, propellern, rörtången, skiftnyckeln, Göta kanal, kullagret, tändstickan, telefonväxeln, psalmen O store Gud och hundra saker till. Just det, Zlatan såklart!

Sverige har genom ett inspirerande, entusiastiskt och förlåtande ledarskap sett till att man skapat en grogrund för kreativa och tävlingsinriktade människor som aldrig fattat vad det där med Jantelagen egentligen handlar om. Precis nu kommer den socialdemokratiska delen av världen att resa sig och bulta sina knytnävar mot bröstet och förnöjt utbrista ”Ja, och det var vår förtjänst!” Men det är bara en liten del av sanningen. De största landvinningarna gjordes inte mot en socialistisk fond utan var ett direkt resultat av att testa dåtidens gränser för egen vinnings skull. Kalla det egoism om ni vill, för det är det det handlar om. Greed works, som det heter. Det är industrialismen och kapitalismen och ett sunt förnuft som skapat Sverige till den stormakt man på många sätt fortfarande är.

I dag väljer åländska ungdomar Sverige framför Finland när det gäller utbildningar och i allt högre grad också affärskontakter. Det är en radikal förskjutning som skett de senaste tjugo åren och något vi måste förhålla oss till. Framtidens åländska hjärnbank är utbildad i de universitet som skapats i kölvattnen till den svenska uppfinningsrikedomen. De unga ålänningarna får sina kompisar i ett Sverige som inte längre är det Sverige det en gång var. En stor del av de svenska framgångarna kan tillskrivas inte minst en generös flyktingpolitik där man sagt välkommen till nya svenskar och som tack fått nya idéer, nya företag och nytt blod. Finland har valt den andra vägen och, troligen till följd av kriget och mycket annat, hållit utlänningarna på dörren. Förutom om de kommer från Amerika och säger sig kunna stöpa om Nokia till ett vinnande företag. Det är en liten detalj i ett stort sammanhang men det är rätt talande att medan Finland söker sina toppdirektörer från utlandet gör Sverige precis tvärtom och exporterar sina toppar till olika prestigejobb i internationella världskoncerner, jodå, det finns många exempel. Sveriges fotbollsframgångar är bara en.

Så. Hur ska vi göra? Annat än att gratulera Sverige till framgångarna såväl historiskt som i nutid. Är Sverige målet för vårt eget Åland? Ska vi sträva mot att sluta den cirkel som söndrades då Ryssland övertog Finland och Åland för tvåhundra år sedan? Kanske och förmodligen. Men inte nu. Som öbor ska vi vara pragmatiska och så gott det går försöka suga på nationskaramellen så länge vi kan. Det har förvisso blivit svårare att verka gentemot Finland till följd av allt färre ålänningar kan finska medan allt fler finländare inte kan svenska. Det kan i själva verket vara väldigt bra för den åländska saken. För i takt med att förståelsen blir mindre från Finland växer det så kallade ramlagsargumentet sig allt starkare. Och med dess hjälp kan vi få en betydligt större praktisk frihet än i dag, med en större stat i bakgrunden som säkerhet. Låt utvecklingen pågå ett tag till och Åland får ett självstyre som i allt högre grad blir likt det färöiska, där danska staten ger katten i vad som händer där ute i Atlanten så länge det är lugnt. Och det är väl ungefär dit Åland och ålänningarna vill nå. Vi vill sköta oss själva i så stor utsträckning som det någonsin är möjligt.

För vi kommer aldrig (man ska aldrig säga aldrig...) att bli svenskar och vi vill inte, lite generaliserande, vara finländare. Vi ska utveckla vår åländskhet med fötterna fast i den historiska myllan men blicken lika fast riktad mot en horisont och en lycka som är vår egen.

Grattis Sverige och grattis Finland. Ni må vara olika, men ni delar omsorgen om ett örike som rätt utnyttjat kan bli en juvel i den svenska kronan likväl som i den finska folksjälen. Glöm inte det i allt firande!

Här är två ålänningar i full färd med att erövra Göta kanal med hjälp av en vanlig roddbåt. Vad passar bättre än bilder på den färden så här nationaldagen till ära? 

Ibland rodde vi också... Men just här är navigatör Johnny upptagen med att posera istället för att ro.

Två små män och en stor sten. Som i alla sammanhang krävs det ibland bara en människas insatser för att förändra världen. När det gäller Göta kanal, ett fullständigt otroligt och magnifikt infrastrukturbygge,  hette denne man Baltzar von Platen. Han var mannen som såg runt de historiska hörnen och har följaktligen fått en sten till sitt minne.

För att ro långt behövs två starka män och en karta och gott väder. Sedan är det chill.