Länge sen sist, månen

I dag är det exakt fyrtio år sedan den hittills sista färden gick mot månen. Det är egentligen rätt konstigt med tanke på allt annat man i dag kan göra och glatt gör. Då, när det mänskligt önskvärda sällan var det tekniskt genomförbara, åkte man till månen. I dag, när det tekniskt genomförbara varje veckodag överträffar det mänskligt önskvärda nöjer vi oss med att surfa på internet och spela PlayStation.

Håll med om att det är underligt.

Det var alltså på natten den 7 december som Apollo 17 steg till väders som den sista och elfte bemannade raketen i Apolloprogrammet. Med ombord fanns befälhavaren Eugene A. Cernan som fortfarande är den senaste människan att sätta sin fot på månen samt Ronald E. Evans, pilot för kommandomodulen, och Harrison H. Schmitt, pilot för månlandaren. Dessa tre män är de senaste som landat på vår närmaste grannplanet.

Fast det är klart. Helt stilla har det ju inte stått sedan dess heller. Läs till exempel det här.

”Den blå pärlan”, ett klassiskt fotografi på jorden som den sågs av besättningen på Apollo 17 på väg till månen i december 1972. Bilden sträcker sig från Medelhavsområdet till Antarktis södra polaris. Detta är första gången Apollos kulbana gjort det möjligt att fotografera den södra polarisen. Lägg märke till det tjocka molntäcket över södra halvklotet. Nästan hela Afrikas kust syns tydligt. Arabiska halvön kan ses vid Afrikas nordöstra kant. Den stora ön utanför Afrikas kust är Madagaskar. Det asiatiska fastlandet är vid horisonten mot nordost.

Det enda som var besvärligt med dåtidens månbilar var när man skulle tanka dem... 

Detta måste ses. De sjungande månlandarna!