Den bästa kulturen är ny

Detta är en liten del av min bokhylla. När jag inte läser böckerna skänker det mig inspiration och arbetsglädje att bara betrakta ryggarna och inse vilket enormt arbete det ligger bakom varje bok.
I går pratades det kultur i Ålands lagting. Detta är ett ämne som berör mig och gör det svårt att bara sitta tyst. Dels för att jag läst kopiösa mängder alltsedan barnsben och även skrivit några böcker själv; en om Ålands Idrott, en om den svenske Gryningspyromanen, en företagshistorik över Chips och några kåseriböcker. Jag tycker att kultur överlag är något utomordentligt viktigt för varje samhälle som på riktigt vill utvecklas och har hyllat städer där man lyft fram konstverk som viktiga för utvecklingen. Torshavn, Örebro, Västerås, Köpenhamn, Helsingfors och så vidare. Mitt lilla bidrag till debatten lät så här:
Fru talman,
Det finns de som fnyser åt konsten, de som aldrig läser böcker, aldrig lyssnar på musik och om tavlor säger att man inget begriper. Som tur är sitter sådana människor inte i detta lagting och absolut inte i lag- och kulturutskottet som i sitt betänkande visar att man insett vikten av ett rikt kulturliv i arbetet med att bygga ett samhälle som lockar till engagemang och som skapar inspiration. Här i lagtinget hittar man folk som finner njutning i det oväntade, bildning i det svårgripbara och lugn även i den värsta röran. Sådan är nämligen kulturens själ, i den mån det alls är möjligt att tala om en sådan.

I debatten som fördes i samband med att förslaget till det kulturpolitiska programmet nådde denna sal under de dagar då sommaren var som mest somrig hade jag nöjet att i ett gruppanförande lyfta fram det oberäkneliga i just kulturen. Kultur finns överallt och lämnar ingen oberörd. Kultur behöver alls inte begripas av alla så länge den väcker känslor hos någon. Det bottnar i att vi alla individer är olika och att konst endast och uteslutande låter sig tolkas i konsumentens eget sinne. Kanske kom Picasso nära kärnan då han i ett försök att förklara konsten menade att det handlade om att sopa bort dammet av det dagliga livet från våra själar. Därför är konsten, litteraturen, skulpteriet, musiken, dramatiken och allt annat inte bara tillvarons guldkanter utan exempel på livets nödvändigheter. Allt man föreställa sig är nämligen verklighet; i konstens värld.

I förslaget till ett reviderat kulturpolitiskt program lyfter landskapsregeringen fram delaktighet, mångfald, tillgänglighet och förnyelse. Det är självklart omöjligt att invända mot de målen. Nu handlar det, vilket även lag- och kulturutskottet understryker om att göra verkstad av visionerna. Jag tycker det är bra att man i utskottets betänkande lyfter fram sådant som än så länge saknas och som måste uppmuntras då vi annars en dag kommer att vara frånkörda av hungriga utmanare i världen utanför.

Det handlar till exempel om videokonst, arkitektur och design vilket inte berörs i programmet. Det är synd och det är bara att komma igen. Dessa tre grenar av kulturen är sådana som ständigt omringar oss och är en del av vår vardag som blivit så självklar att vi inte längre ser den. Om ni i denna sal ser er omkring ska ni märka att inte en pryl ser ut som den gör till följd av någon slags naturens slump. Designen finns med oss överallt liksom arkitekturen och videokonsten. Det får vi aldrig glömma att berätta för alla ålänningar och vara beredda att uppmuntra det. Här påpekar utskottet också att de nya sätten att distribuera kultur inte riktigt lyfts fram i programmet. Morgondagens kultur finns en knapptryckning bort. Dagens unga läser kanske inte lika mycket böcker som förr men de känner till mer om vår värld än någon generation före dem. De berättar mer om sina liv och sina drömmar på sociala medier än någon gjort tidigare. Detta måste vi förhålla oss till.

Vi delar till allra största delen utskottets synpunkter vilka överensstämmer med mina och gruppens. Med några undantag. När det gäller filmskapare undrar jag om man tänkt igenom det hela riktigt ordentligt. I en mening skriver utskottet att filmer i olika sammanhang är viktiga för Ålandsbilden men tillägger att ”stödjandet av film förutsätter en specialkompetens som i dagsläget delvis saknas i landskapet”. Här vill jag egentligen bara ställa en fråga. Hur kan utskottet veta det?

Det kan självklart finnas olika svar på detta men jag hävdar ändå att skapandet av film har med dagens teknik aldrig varit enklare. Jag tror att utskottet ramlat ner i det expertdike där gårdagens förståsigpåare sitter och grymtar att det var bättre förr. Jag hävdar att film kan stödjas även utan den delvis saknade specialkompetensen. Framför allt är filmen och den åländska storytellingen alldeles för viktig för att lämnas bort tills dess att dessa påstådda och delvis saknade experter bestämmer sig för att dyka upp. Kultur är att satsa på det okända, inte på det etablerade.

Vi vill också rätt starkt ifrågasätta skrivningarna att börja omförhandla avtalet med Alandica i syfte att göra lokalerna åtkomligare även för aktörer som saknar tillräckliga resurser att hyra lokaler där. En sådan manöver slutar nog med nästan hundraprocentig säkerhet i högre kostnader för landskapet och det är det sista vi behöver. Det finns gott om tillräckligt bra lokaler på Åland även för organisationer med små resurser. Låt det privata näringslivet, inspirerade av det offentliga Åland, skapa intresse för Alandica. Undvik offentlig finansiering.

Avslutningsvis. I somras lyfte jag fram nödvändigheten att dra igång en tanketävling över hela Åland i syfte att skapa den storytelling varje samhälle behöver. Här är självklart litteraturen viktig och det är bra att Åland kan nominera författare till Nordiska rådets litteraturpris. Utskottet skriver dock i sitt betänkande att eftersom det är svårt för författare att verka på heltid på Åland så resulterar det i ett stort inslag av amatörförfattare vilket enligt utskottet ger ”nära vardagsskildringar”. Här vore det intressant om utskottet kunde förklara om denna sanning och dess konsekvens är bra eller dålig eller mittemellan. Från min egna lilla plats bland läsarna och betraktarna tycker jag nämligen ganska ofta att det just är de små vardagsskildringarna som ligger till grund för de stora läsupplevelserna. Vardagen är nämligen exakt den plats där de flesta av oss människor vistas i väntan på något annat.

Jag tycker det är ett hyperintressant förslag att lansera ett åländskt varumärke inom litteratur och varför inte all åländsk kultur. Vi är ju alla rätt hyggliga historieberättare och utanför detta hus finns många fler. Det är dem vi borde uppmuntra, lyfta, sälja och skicka runt på mässor. De vanliga ålänningarna med de ovanliga idéerna.

Allt detta kan te sig ganska teoretiskt men är praktik i allra högsta grad. Jag tycker utskottet resonerar klokt som lyfter fram Åland som ett eget kulturland och jag tycker det är bra att regeringen tillsammans med utskottet understryker vikten av enprocentsregeln när det kommer till byggnationer. Som jag inledde vill jag avsluta. Ett samhälle utan kultur, konst och nya intryck kommer inte att vara det land som morgondagens medborgare väljer. Tack för ordet.

Kommentarer

Populära inlägg