80 år sedan Plus förliste

Precis i dag är det åttio år sedan den tremastade järnbarken Plus gick under vid Hertronklubb utanför Mariehamn efter att i mer än ett år ha övervunnit havet och dess utmaningar. I dag ligger hon på havets botten och utgör där ett populärt utflyktsmål för sportdykare. De tidigare så ståtliga mästerna har sprängts sönder för att inte äventyra dagens sjötrafik men resten av av det sjuttio meter långa fartyget är i stort sett intakt där hon ligger på mellan tjugo och trettio meters djup. Ombord fanns sexton män på väg hem. Bara fyra överlevde. Tolv man dog, åtta av dem var ålänningar på väg hem till julfirandet.

Tolv män dog efter tretton månader till sjöss

Det var onsdag kväll en helt vanlig decemberdag i Mariehamn. Året var 1933 och Luciaaftons ljus hade övergått i Luciadagens morgon. I den växande staden på det sedan år 1922 självstyrda Åland kurade människorna mestadels inomhus. Vädret var rått och det blåste hårt från väster. Den här Lucianatten för exakt åttio år sedan skulle tolv efterlängtade män dö bara några sjömil från sina hem och sina familjer.

Ödet som ändade livet på tolv män är så dramatiskt det bara kan vara. Redaren Hugo Lundqvists tremastade järnbark Plus, som funnits i rederiets ägo sedan år 1925, långa färd hade startat året innan från Söderhamn norr om Gävle. Där lastade man virke för Afrika. Den resan förlöpte utan problem. På hemvägen gick man till Seychellerna och lastade guano för London dit man kom helt enligt plan. Även från London och upp till Ålands hav gick allt bra. Men på Lucianatten år 1933, i ballast på väg till Mariehamn för vinterförvaring gick allt fel.

Plus kom upp söderifrån på Östersjön med frisk västlig vind i seglen. Man talade efteråt om kuling, gränsande till storm. Detta var inte nödvändigtvis dåliga nyheter, bra vind betydde också snabba resor och bättre införtjäning; givet det fanns last ombord.

Fartyget nådde Marhällan under befäl av kaptenen Karl Emanuel Eriksson som till sin hjälp för att komma in bland de många grynnorna till Mariehamn hade förstestyrman Valdemar Geelnard och en matros. Några av den sexton man starka besättningen passade på att vila i sina kojer för att vara i form vid hemkomsten efter tretton månader till sjöss.

För att inte riskera något gick befälet in för att kalla till sig lots för den sista biten in till Mariehamn. Klockan två på natten började besättningen tända talrika bloss för att göra sig uppmärksamma hos lotsarna på Kobba klintar. Förgäves. Just den här natten var dessa ute och hjälpte ett annat fartyg, barken Fred, som utanför Svinö råkat i sjönöd. Detta fartyg gick också i kvav men besättningen kunde räddas.

Vid den här tidpunkten uppstod dessutom ett kraftigt snöfall och sikten blev obefintlig. Det var ändå ett slags hemmavatten för kapten Eriksson som beslöt sig för att på egen hand anlöpa Mariehamn. Styrman Valdemar Geelnard gick upp i mesanmasten för att försöka sikta fyrar, ett näst intill hopplöst projekt i snögloppet. Ändå lyckades han till sist upptäcka en av stadens ledfyrar men såg samtidigt till sin fasa bränningar föröver. Han beordrade dikt styrbord, men det var redan för sent...

Bränningarna kom från grynnan sydost om Tvibenan. Den sjuttio meter långa barken Plus gick på med en fart om sju åtta knop. Hela botten revs upp och fartygets lastrum vattenfylldes snabbt. I ett desperat försök att rädda mannarna ombord fälldes ett ankare och kättingen rullades ut men inget hjälpte. Plus drev österut i stormen och fick mer och mer slagsida. Livbåtar och allt annat löst gled hjälplöst överbord till följd av den höga sjön innan barken gick till botten mellan Hertronklubb och Korsö på mellan tjugo och trettio meters djup. Bara fyra man lyckades ta sig i land på Korsö: timmermannen Randelin från Saltvik, stuerten Wingert från Eckerö, matrosen Bergsten från Stockholm och som siste man förste styrman Geelnard som hade fått utsiktsposten i mesanmasten. Folk på land vittnade senare om fasansfulla skrik på hjälp från manskapet innan de slukades av havet. Om just detta är sant är inte känt, det lär ju inte ha varit så många ute på holmarna vid denna tidpunkt och i detta väder.

Av dessa fyra överlevande skulle tre komma att dö i sjöolyckor under de kommande tio åren. Valdemar Geelnard, till exempel,  fick mitt under det brinnande andra världskriget tjänst som befälhavare på ms Fenix som torpederades. Besättningen lyckades ta sig till livbåtarna men besköts av tyskt flygvapen och kapten Geelnard var en av dem som träffades och i dag, enligt uppgift, ligger begravd på Färöarna. Sjöman Bergsten försvann spårlöst tillsammans med det fartyg han jobbade på under kriget medan sjöman Randelin spolades överbord från ett annat fartyg i en annan storm.

Den enda av de fyra överlevande som blev pensionär var Valter Wingert (tidigare Virtanen). Han berättade senare om skräckens natt i flera intervjuer och vad som hände efter att han hoppat till sjöss.

”I mörkret kunde man inte se åt vilket håll närmaste land låg. Jag valde ut en riktning på måfå och började simma. Ropen på hjälp runtom mig tystnade, det ena efter det andra. Jag visste varför. Det var iskallt i vattnet.”

De fyra överlevande kunde ta sig till öns enda bebodda hus, fyrvaktarbostaden, och där återfå värmen. Med minnen som aldrig skulle blekna. Följande morgon åkte de ut till Plus igen vars master kunde ses sticka upp ur havet.

”Vid stortoppen fanns en läderjacka fastbunden. Det var andra styrmans jacka. Han hade klättrat upp i masten, tagit av sig jackan och försökt simma i land”.

Vill man läsa mer om vraket och hur man dyker dit och träffar andra dykare kan man läsa mer här på Dive Ålands hemsida.

En av de dykare som varit ner till vraket flest gånger är ålänningen och champagnedykaren Christian Ekström. Så här berättade han en gång för mig hur det var att dyka till Plus och hur det gick till när han bärgade en av fartygets sextanter.

”Jag såg något konstigt sticka upp ur bottensedimentet”, som ett hörn på en låda.

Försiktigt lyfte han upp lådan vars botten fortfarande var intakt och granskades dess innehåll närmare. Där låg det han aldrig trodde någon skulle hitta – fartygets navigationsinstrument, sextanten med alla tillbehör.

”Jag fotograferade fyndet men beslöt också skyddsbärga det eftersom risken annars vore stor att det skulle försvinna”.

Väl uppe till ytan fördes den unika sextanten och tillbehör till Ålands sjöfartsmuseum där marinarkeolog Markus Lindholm konserverade det unika fyndet. Där kan sextanten fortfarande beskådas tillsammans med andra minnen från Plus.

Så här såg barken Plus ut när det begav sig. Hon var byggd år 1885 i Hamburg och köptes till Åland år 1925 av redaren Hugo Lundqvist, grundaren av det som i dag är Lundqvistrederierna.

I dag ligger Plus på havets botten utanför Hertron Klubb i Mariehamn och är ett populärt utflyktsmål för sportdykare. Vraket räknas bland kännare till världens absolut bäst bevarade dykmål. Över 20.000 dyk finns dokumenterade till Plus. Bilden är lånad från Dive Ålands hemsida.

Dykaren Christian Ekström är mest känd för att ha hittat det sensationella champagnevraket för något år sedan. Han hör också till dem som sett vraket av Plus mer än de flesta. Bilden är lånad från Ålandstidningen.

SJÖFÖRKLARINGEN EFTER PLUS FÖRLISNING

Förste styrman Valdemar Geelnard:

”Barkskeppet Plus, huvudredare kapten Hugo Lundquist, Mariehamn, befälhavare Karl Emanuel Eriksson, avseglade den 30 nov. från Gravesend med Mariehamn som destinationsort. Fartyget var till alla delar i sjövärdigt skick och resan förlöpte utan anmärkningar till den 14 dec. omkring kl. 2 på natten, då Flötjan passerades. Vindriktningen var varierande WSW - WNW, styrka 7 - 8 B. Med klar sikt, senare snöbyar. 

Förda segel: fulla märssegel och understagssegel. Kl. 3 på natten började man blossa efter lots och fortsattes därmed oavbrutet, men något svar erhölls icke. 

Under rådande vindförhållanden och med barlastat fartyg återstod ingenting annat än att fortsätta resan med ledning av Korsö fyrar. Vädret visade sig byigt med delvis snö. Då Mariehamns ledfyrar väntades komma i sikte, erhöll jag order av befälhavaren att gå upp i mesanriggen för att hålla utkik efter dessa. Uppkommen i riggen, siktade jag en av ledfyrarna, men upptäckte samtidigt bränningar förut.

Jag gav genast order om att taga rodret dikt styrbord, vilket även skedde. Sikten hade under tiden blivit så dålig på grund av att en våldsam snöby passerade, att den enda synliga ledfyren även försvann. Ehuru ovan anförda rodermanöver utfördes, kände fartyget icke detta genast, utan körde upp på grunden SO om Tvibenan med en fart av ca: 7 - 8 knop.

Märsfallen kastades loss och babordsankaret lades ut för att förhindra fartyget att glida av grundet. Rummet pejlades och det befanns då, att stora mängder vatten hade inträngt. Situationen var nu sådan, att fartyget var dömt till undergång.

Livbåtarna gjordes i ordning, och livbälten utdelades. På grund av den våldsamma sjögången och bränningarna var det otänkbart att få ut livbåtarna såsom fartyget nu hade sitt läge, varför kaptenen i samråd med mig beslöt att kapa ankarkättingen och låta fartyget driva över till Korsölandet, för att därigenom möjliggöra räddning av manskapet.

Vattenståndet hade nu ökat oerhört och svår styrbords slagsida uppstod. Under hela tiden hade det blossats och nödeldar tänts på backen.

Att utföra något som helst arbete var nu omöjligt, varför jag skruvade upp bromsen till ankarkättingen och lät kättingen rappa ut i hopp om att den skulle springa vid första tillfälle. Fartyget drev nu mot land, men innan land uppnåddes lade det sig fullkomligt på sida med påföljd att alla lösa inventarier på däck ramlade överbord, däribland även livbåtarna.

Större delen av besättningen jämte befälhavaren och andra styrmannen befunno sig på halvdäck. Efter några få ögonblick sjönk fartyget i djupet med man och allt. Befäl och besättning gjorde allt vad som för tillfället kunde göras.

Att denna sjöförklaring är med riktighet överensstämmande, är jag villig att med ed besanna.”

Vittnena stuerten V. Virtanen från Eckerö Överby och timmermannen E. F. Randelin från Haga i Saltvik, styrkte till alla delar sjöförklaringens riktighet.

RÄDDA SIG DEN SOM KAN

De som hamnade i vattnet simmade så fort dom kunde bort från det sjunkande fartyget. Styrman Geelnard lyckade infånga en livbåt, med stor möda försökte han få upp kapten Eriksson i båten, men krafterna tröto och han förlorade sin kapten ur sikte.
Endast fyra man ur besättningen lyckades simmande tas sej iland på Korsö.

Våta och genomfrusna och i mörker och snöslask trampade dom överlevande runt på ön för att inte frysa ihjäl. Att det fanns en fyrvaktarbostad upptäckte man först i gryningsljuset. Männen frös så till den milda grad att de ej förmådde frambringa ett endaste vettigt ord. Men med sprit,värme från spisen och torra kläder tinade man snart upp.

Fyrvaktaren gav sig så fort som det var möjligt ner till förlisningsplatsen för att se om det fanns fler överlevande. Han fann en jacka som hängde kvar i en av masterna. Någon hade förmodligen tagit sin tillflykt dit, men inte förmått hänga kvar i den kyliga decembernattten.

Dom omkomna var:

Kapten Karl Emanuel Eriksson från Vårdö
2 styrman J. Törntoth, Brändö
Båtsman Stanley Työrä, Torneå
Matros Karl Palmén, Godby
Maros Johan Andersson, Jomala
Lättmatros Levi Ahlström, Hammarland
Lättmatros Bernhard Karlin, St. Marie
Lättmatros Armas Altonen, St. Karins
Lättmatros S. Wernow, Malmö
Lättmatros Claes Häggblom, Eckerö
Lättmatros Martin Lingren, Hammarland
Mässpojke Gösta Mattsson, Mariehamn