Till minnet av Sebba

För fyra år sedan i morgon gick familjefadern och vännen Sebba Södergård bort. Vi hade sett VM-premiären i Sydafrika tillsammans (från en soffa i Jomala) och någon dag senare var det över.

I går då det var VM-premiär på nytt samlades vi några stycken kompisar på Lerklubb strax utanför Mariehamn. Detta var Sebbas plats här i världen på samma sätt som det tidigare varit hans fars Calles plats. Vi pratade minnen och åt varma mackor precis enligt det recept som Sebba ville ha det; skinka, tjocka (väldigt tjocka) ostskivor, sparris, tunna tomatskivor (väldigt tunna, annars blir mackorna för varma för att äta) och pizzakrydda, heder åt Jacob som skötte köket. 

Sebba hade varit nöjd med kvällen, vi satt på hans utkiksplats med kikaren, vi ljög som vi gjorde förr, vi bråkade, skrattade och grät tillsammans. Exakt som då. Och med hjälp av det vi lärde oss av Sebba och allt annat formar vi en framtid för oss alla. Som vi gjort i går, som vi gör i dag och som vi ska göra i morgon.

När Sebba dog skrev jag den här texten till Ålandstidningen:

Tvåbarnsfadern och Ålandstidningens fotograf Carl-Sebastian ”Sebba” Södergård dog måndagen den 14 juni år 2010 i hemmet i Jomala i följderna av svår sjukdom. Han blev 45 år gammal och lämnar efter sig en familj i djup sorg samt många, många oförstående vänner.

Sebba Södergård föddes den 8 oktober 1964 i Mariehamn som den första av två barn till Ulla och Carl-Eric. Han kom till världen på en torsdag och blev exakt sådant som torsdagsbarn ska vara. Han upplevde mycket och såg ännu mer. Sebbas vandring på jorden blev alldeles för kort. Ändå hann han med mer än de allra flesta.
Som torsdagsbarn enligt sägen plägar vara, var också Sebba. Han jobbade hårt och gjorde det gärna. Han var energisk och snabb i vändningarna, det vet alla som någon gång haft med Sebba att göra. Detta gäller både i arbetet och som firad innebandystjärna och målkung. Det gick undan där Sebba drog fram. 

Lika lite som alla andra var inte heller Sebba perfekt. Om torsdagsbarn säger man att de ibland kan ”förivra sig och handla oöverlagt”, alltså precis som alla andra normalt funtade människor. 

Sådan var Sebba och det visste han. Hans nyfikenhet kände inga gränser. Det gjorde inte heller hans utpräglade omtanke om medmänniskorna. Sebbas tanke och replik var snabb, tränad av ett hektiskt liv och många vänner.

Sebba tog studenten vid Ålands lyceum och utbildade sig vidare till studentmerkonom vid Ålands handelsläroverk. Fast någon kontorsmänniska blev han aldrig. Det hade varit slöseri. Sebba blev istället en fotograferande journalist av världsklass. 

För sitt arbete belönades han vederbörligen och vann utmärkelser som Ålands bästa journalist och andra prestigefyllda nationella tidningstävlingar. Han var glad över priserna men fortsatte snabbt till nya uppdrag. Plikten kallade alltid. 

Det gjorde den också från tv-fåtöljen i hemmet i Jomala där han tillbringade den största delen av sin sista månad. Han upprördes över oljeutsläppet i Mexikanska Golfen, han försåg redaktionen med tips, han såg fram mot fotbolls-VM och var bekymrad över IFK:s kräftgång i ligan. Han levde in i det sista och ringde nu som då från sin sjukbädd och frågade:
”Tjena. Vad hörs det? Hänt nåt nytt?” 

Sebba lämnar en förkrossad familj efter sig och mycket mer. Ålandstidningens redaktion är sig inte längre lik även om minnena kanske aldrig lämnar huset och dem som Sebba jobbat med.
Sent ska jag själv glömma dagarna efter ÅAB-rånet när Sebba på sätt som bara han själv kände till fick ett tips om att rånarbilen setts i Hammarlandsskogarna.
Den helgens reportrar var upptagna med annat varpå Sebba ringde undertecknad och gjorde klart att svaret nej inte var ett alternativ.
Så kom det sig att vi körde omkring på vägar som inte ens en mor kunde älska och ännu mindre känna till. Vi såg inga rånare men vi hade väldigt roligt. Och Sebbas redan imponerande lokalkännedom växte ytterligare.
Historierna om och med Sebba är många och på riktigt. Hans entusiasm och uppfinningsrikedom kände inga gränser. Vem gick till exempel och knackade på hos kronprinsessan Victoria med färska tidningar då hon gjorde sitt första Ålandsbesök?
Sebba.
Vem drog på kryssning mitt i natten men fick för sig att ta med en bunt nytryckta tidningar för att dela ut ombord?
Sebba.

Carl-Sebastian, som han gärna kallade sig, har tillsammans med Ålandstidningens reportrar bokstavligen åkt från ö till ö för att berätta historien om det samhälle som han med stor passion älskade.
Sebba var mannen som gick hem överallt. Bland kungar, presidenter och prinsessor, bland bovar och banditer, bland snälla och bland... ja, andra. Sebba tog dem alla med sina snabba repliker och varma leende.
Jodå, Sebba hade fixat ackrediteringen till inkommande helgs prinsessbröllop i Stockholm och planerade in i det sista att verkligen åka. 

Sebba plåtade också sport och öspel och gjorde sig världsberömd med hejaramsan som ingen, vare sig förr eller senare, lärt sig upprepa. Ni som vet ni vet, ni andra får fråga någon som varit med.
BBC-journalisterna gick hur som helst man ur studion för att banda ramsan och ljudet som bara Sebba kunde frambringa. Sorgen efter Sebba finns i dag därför inte bara på Åland. Den är spridd över stora delar av världen där han hade sina vänner. Inte bara tack vare jobbet och fotograferandet.
I sitt privatliv reste Sebba till många olika platser med sin familj. Det avsåg han fortsätta med i höst då han planerade vara på fötter igen.

Alla människor är förvisso unika. Frågan är dock om inte Sebba Södergård var lite extra unik. Med sina många bottnar låter han sig inte passa in i samma former som vi andra.
Hans entusiasm var större, hans genuina intresse var starkare. Envisheten tydligare.
Med sin hängivenhet som både styrka och last tog han sig an allt. Åländsk historia? No problem, han kunde sin självstyrelse.
Bibeln från pärm till pärm? Som en dans. Sebba valde att inte höra till kyrkan men visste ändå mer än alla andra om religionen.
När han når pärleporten och Sankte Per ska ställa sina kontrollfrågor gäller det för den gode portvakten att stå på tå. Sebba kommer garanterat att testa argumenten även där. Precis som han gjort i sitt jobb, vid lunchbordet och på alla andra ställen där han träffade sin vänner.
Sebba kunde vara kritisk men aldrig elak. Han ifrågasatte så kallade sanningar i förhoppningen att göra bättre. Han var lätt att gräla med för han var aldrig långsint. Det är egenskaper många av oss borde värdesätta högre.

Hur ska man begripa det ofattbara? Att en vän inte längre finns bland oss.
Visst, vi har känt till att en hjärntumör opererades bort 2003 och att han sedan dess gått i regelbundna kontroller. Tumören återkom i våras och gjorde till en början Sebba sängliggande. Han kämpade sig tillbaka och ställde så sent som i fredags till kalas i tv-soffan för några vänner och kolleger. Vi åt varma mackor och drack öl och såg fotbolls-VM och pratade gamla minnen. Vi skrattade och käbblade som vi alltid gjort i Sebbas sällskap. Hjärtligt och respektlöst och passionerat samtidigt. Respekt innebär inte att man alltid måste hålla med varandra. Man kan vara vänner ändå. 

Sebba kunde inte riktigt sköta matlagningen i fredags men styrde ändå sina lakejer Daniel och Jacob med järnhand. De försökte sprattla lite och komma med egna förslag på hur mackorna skulle se ut. Självklart gick det inte alls hem hos värden.
– Det här har inget med tyckande att göra, en perfekt varm macka finns det inte så många andra än jag som verkligen behärskar. Jag har testat alla varianter, sa Sebba.
Det var inte skrytigt, det var ett varmt konstaterande av tingens ordning. Någon försökte invända men gav snabbt upp.

Om Sebbas liv som fotograf finns anekdoter nog för att fylla en bok. Det stod liksom inte stilla när Sebba drog fram. Som vid Viking Lines bolagsstämma 2009 då han som enda fotograf fick den blivande Viking-vdn på bild. Hur det gick till?
– Det var en kille där som jag inte kände igen. Därför tog jag bilden, sa Sebba efteråt.
Så gör bara en i grunden journalistisk naturbegåvning.
För Sebba Södergård kom hans älskade familj först av allt. Sedan troligen stugan på Lerklubb och spaningsbordet på öns högsta topp. Efter det kom jobbet för Ålandstidningen och först därefter omsorgen om sig själv. Sådana människor är inte vanliga nuförtiden. Sebba tog sitt uppdrag på stort allvar men hade ändå lätt att skratta åt tillvarons underligheter och sig själv.
Det är många kaffebord och lunchsällskap som i dag inte är som förut. Diskussionerna lyfter inte längre lika högt. Inte många klarar av att på ett så hjärtligt men ändå uppriktigt ifrågasättande vis undra och fundera.
Att Sebba inte längre finns kvar bland oss andra är ett faktum som tar länge att acceptera. Hans minne kommer aldrig att försvinna. Fotografierna lever kvar för alltid. Googlar man Sebba Södergård får man 112.000 träffar. Det är inte många ålänningar som är ens nära det resultatet. Sebba levde ett liv för sin familj och Ålandstidningen. Men han nådde ut mycket längre än så.

Det råder kompakt förstämning på redaktionsgolvet i dag. Det måste vi göra något åt. Sebba hade inte gillat tanken på att tidningen han höll så högt skulle stanna upp på grund av detta.

Hans entusiasm ligger kvar över redaktionen tillsammans med den iver som kännetecknade hans liv. Det ska vi förvalta på ett sätt som hade gjort Sebba om inte helnöjd så i vart fall så nöjd som möjligt.
Om sorgen är stor bland alla dem som kände Sebba Södergård är det absolut ingenting mot den förtvivlan som just nu finns hos sambon Marika Kalm, de två barnen Sara och Simon, mamma Ulla och systern Sandra med familj. Våra tanker går till dem som ska ta arvet efter Sebba vidare. Våra böner går till dem, att de på nytt ska finna kraft att gå vidare i livet. För en sak är säker, så vill Sebba att det ska bli. Barnen Sara och Simon var hans ögonstenar och stora stolthet. Aldrig var hans blick lika varm som när han berättade om dem.

Sebba sörjs också av tusentals vänner och bekanta på Åland, i Finland, i Sverige och i resten av världen.
På ett alldeles personligt plan kommer jag i fortsättningen under lång tid framöver att lyfta luren när det ringer och förvänta mig den nyfikna frågan:
”Tjena. Vad hörs det? Hänt nåt nytt?”

Tack för alla åren vi fick tillsammans, för vänskapen, för grälen och för skratten. När Sebba Södergård var med stod tiden aldrig stilla.

Dessa vänner tog sig till Lervik i går för att hylla minnet av en kär gammal kompis som gick bort alldeles för tidigt. Från vänster Jacob Saurén, Daniel Eriksson, Joakim Dahlblom, Daniel Eriksson, Gunnar Sommarström och Kenneth Smulter.

Lerklubbs brygga i närbild. Som bild betraktad helt okej, men Sebba hade invänt: ”Du kan väl inte ta en bild utan människor?!” Vilket han såklart har helt rätt i.

Vad Sebba hade sagt om denna bild har jag ingen aning om men en snygg solnedgång blev det hur som helst. 

När man lämnar det tidigare bakom sig förändras perspektivet och det som förut var fjärran blir plötsligt nära.