Bron som blev religion

Lagtingets plenisal förvandlades till lilla Vårdö för några timmar i går på eftermiddagen. Skälet var såklart debatten kring Vårdöbrons framtid som utgjorde en del av den tilläggsbudget som det egentligen handlade om.

Debatten blev yvig, underlig, känslomättad och till sist närmast religiös i det att renoveringsförespråkarna helt enkelt, enligt min uppfattning, vägrar lyssna till sakkunskapen och låter sina egna tyckanden styra. Det blir en känsla av kvasidebatt, ungefär som den där insändaren kring kristendomen som brukar snurra på sociala medier. Genom att rycka ut slumpmässigt valda avsnitt ur utredningarna bildar man sig den uppfattning som ligger närmast den egna åsikten. Tur att det inte handlar om att bygga atomkraftverk...

Själv stödjer jag mig mycket på den slutsats som Finlands kanske mest erfarne broingenjör Torsten Lunabba avslutar sin rapport med:

Eftersom reparationsarbetet är förknippat med besvärliga trafikstörningar och slutresultatet i vilket fall som helst blir osäkert, bör man helst gå in för att bygga en ny bro.”
Slutsatserna från avdelningen kan man läsa mer om här.

Så här ser bron ut som just nu delar Ålands lagting. Ena sidan lutar sig mot expertutlåtanden och vill att man bygger en ny bro medan den andra sidan håller fingret i luften och tycker det räcker med en renovering.
Mina egna ord i gårdagens debatt föll ungefär något i den här stilen:
Talman,
Det har blivit dags att hantera årets andra tilläggsbudget som innehåller framåtriktade, progressiva och efterlängtade förslag till hur vårt samhälle ska bli ännu lite bättre. Ålands landskapsregering är ingen stor organisation med tanke på att det är ett landskap som i många avseenden bär samma ansvar som ett land som ska skötas. Detta ställer stora krav på oss politiker och på de tjänstemän och avdelningar som vi har att luta oss mot. Dagens samhälle är inte alltid lätt att begripa sig på men genom att lyssna i högre grad än man pratar, finns det mycket att lära sig. Framför allt måste vi bestämma oss för att bygga hållbart och se bortom valperioden. 
Betänkandet har ni fått i dess helhet och har såklart läst omsorgsfullt. Det är ändå skäl att påminna om några saker som i utskottet uppfattats som viktigare än andra.

När det gäller halvårsuppföljningen av budgeten kan finans- och näringsutskottet konstatera att det mesta verkställts enligt plan. Alla investeringar är emellertid inte gjorda och det får vi nog vara glada över. Den ekonomiska verklighet vi lever i medger inte alla de investeringar som planerats eller av olika skäl borde göras. Det är skäl att noga och ständigt se över hur pengarna används för att den långsiktiga nyttan ska bli så stor som någonsin möjligt. Den ekonomiska verkligheten är också sådan att vi i första hand borde ägna oss åt att ta hand om det som redan finns innan vi bygger nytt. Landskapets likviditet är för ögonblicket god med närmare 56 miljoner euro i tillgängliga medel.

Vi har under arbetet med tilläggsbudgeten kunnat följa effekterna av den storpolitiska verklighet som Åland hittills kunnat hantera. Det råder som bekant en krigsliknande situation mellan Ryssland och Ukraina vilket fått följder vi inte kan påverka men ändå tvingas anpassa oss till. I denna tilläggsbudget fanns ett förslag att 318.000 euro som var ett resultat av budgetteknik skulle betalas ut till primärnäringarna för att lindra effekterna av importstoppet som Ryssland genomfört. Det låter självklart väldigt sympatiskt men är illa tänkt varför en majoritet i utskottet röstade ner det med motiveringen att 318.000 euro inte löser någon kris, det krävs ett större grepp om helheten än så. När det gäller arbetsmarknaden, näringslivet och framtiden finns det mycket att säga men den debatten sker på onsdag då framtidens näringsliv ska diskuteras.

Utskottet har också ägnat tid åt att bena ut den extremt svåra frågan om vad arbete egentligen är värt. Det är en svår fråga med många bottnar men för den skull inte omöjlig att lösa. I vår jakt på att nå ett så hållbart samhälle som möjligt är det viktigt att nå en rättvisa även mellan könen. Här vilar ett stort ansvar på både fackföreningar och landskapsregeringen. Det gäller att göra systemen jämställda och se till att pengarna räcker till. Hållbarhet med lånade pengar är ingen riktig hållbarhet.

En annan mycket viktig fråga är skapandet av Ålands Digitala Agenda som nu går vidare. Det är ett nödvändigt arbete där förutom Ålands landskapsregering och ÅHS även Mariehamns stad och Högskolan på Åland deltar liksom flera andra kommuner som insett nyttan av samarbete snarare än ensamvandring. Det är fråga om en effektivisering av hela samhällets IT-struktur vilket sannerligen är på tiden. I det här fallet är summan av ett plus ett med säkerhet mer än två. Efter att betänkandet skrevs står det också klart att ÅDA, som det nya bolaget kallas, får delta i det rikstäckande e-identifieringssystemet vilket är ytterligare en viktig beståndsdel i skapandet av ett modernt IT-Åland. Genom att upphandla centralt finns stora samordningsvinster att hitta. Finansieringen har visat sig vara komplex men måste gå att lösa. Det handlar ju ändå bara om att använda redan befintliga resurser till allas bästa. Det har redan aviserats en tredje tilläggsbudget där öppna frågor ska stängas.

Jag vill också nämna Ålands museum vars stängda dörrar inte anstår ett modernt samhälle. Det har redan dröjt alldeles för länge och det tenderar nu att bli rätt dyrt också. Från utskottets sida har vi lyssnat till sakkunskapen och tillstyrker budgetmomentet men understryker samtidigt vikten av att vårt nationalmuseum kan öppnas med det snaraste. Ska vi lära oss något av historien gäller det att kunna nå den.

Slutligen vill jag med några ord beröra behoven av investeringar inom infrastrukturområdet. Behovet är många gånger större än de ekonomiska resurser som Åland har till sitt förfogande. Mot den här bakgrunden finns det många och goda skäl till att inleda och genomföra ett äskande om extra anslag till Finlands regering. Det är ytterst osannolikt att Åland på egen hand ska kunna finansiera det planerade kortruttsystemet varför de extra anslagen kan komma väl till pass här och måste utredas ytterligare. Vid sidan av extra anslag från Finland bör även möjligheterna till EU-medel granskas noga, det finns en lång rad olika fonder som har till sin uppgift att bygga samman Europa. I det här läget ska man kanske inte heller helt utesluta finansiering med hjälp av privata investerare och så kallade PPP-modeller där privata och offentliga samverkar i stora samhällssatsningar.
Därmed har jag presenterat betänkandet till den del jag själv omfattar det. Till betänkandet har jag dock tillsammans med Karl-Johan Fogelström fogat en reservation. Det handlar om Vårdöbron och berör momentet 48.30.79 vars innehåll utskottets vice ordförande Mika Nordberg snart ska presentera. Vår reservation kan ni själva läsa men jag vill ändå säga några korta ord om den.

Talman,

När det gäller hanteringen av Vårdöbron borde det inte handla om politik utan om teknik och ekonomi. Riskerna med att renovera den gamla bron står inte i proportion till den eventuella nyttan. Det är inte hållbart och det är ekonomiskt tveksamt att skapa infrastruktur som våra barn och deras barn tvingas betala. Jag har svårt att acceptera att våra efterlevande ska hamna i samma situation som vi och tvingas betala för beslut som vi med öppna ögon och med historien som stöd ger oss in på. Vi bygger framtid som ska vara länge och en bro som ska nå inte bara nästa mandatperiod utan som ska räcka till framtiden.

Jag och vi har valt att stöda vårt resonemang på utlåtanden från sakkunniga vilka med extremt lång erfarenhet har byggt broar och granskat betong i Finland och Sverige och bortom. Deras slutsatser är entydiga och, enligt min uppfattning, omöjliga att missförstå. En renovering medför alltför stora risker för trafikanter och fotgängare och arbetsfolk. Dessutom finns det inga som helst garantier för att en renoverad bro blir en uthållig konstruktion. Jodå, allt går att renovera men frågan är hur länge konstruktionerna håller. Är det tio år eller tjugo år eller femtio år eller ännu längre. De sakkunniga hävdar att den gamla betong som den nya bron ska placeras på är oförutsägbar och till vissa delar förstörd varför det inte är att rekommendera.

Utgående från expertutlåtanden baserade på analyser och beräkningar har vi erfarit att den nuvarande bron delvis byggdes under extremt ogynnsamma förhållanden. Delar av betongen tilläts frysa i samband med gjutningen vilket skapat alkalikiselreaktion samt saltinträngning i armeringen. Betongens hållfasthet har därmed försämrats vilket gör dess framtida livslängd omöjlig att förutspå. Det cortenstål som användes i fackverket rekommenderas i dagens läge inte i utsatta miljöer vilket Vårdöbron ostridigt befinner sig i.
Visst, man kan alltid hävda att det borde göras fler undersökningar men någonstans måste gränsen dras och på basen av sakkunnigheten och erfarenheten är de prover som gjorts tillräckliga. Fler undersökningar är enligt utexaminerad expertis att kasta pengarna i sjön.

Vår uppfattning är att en renovering av den gamla bron inte kan ske med pågående trafik då riskerna för såväl arbetare som trafikanter skulle bli alldeles för stora. Tillfälliga lösningar i form av exempelvis pontonbroar är enligt vår uppfattning belagda med risker som överskrider det acceptabla. Sammantaget blir priset för en renovering både långsiktigt och kortsiktigt dyrare för hela samhället.

Vår uppfattning är att det hör till ett samhälles allra mest grundläggande skyldigheter att sköta om befintliga infrastrukturer på ett sätt som inte stoppar eller, som i fallet med Vårdöbron, rentav backar utvecklingen. Vi anser, på basen av utskottsbehandlingen, att tillräckligt underlag för en renovering saknas. Det betyder i praktiken en omstart för broprojektet då nya undersökningar krävs innan vederhäftiga entreprenadhandlingar kan upprättas. Därmed tvingas den berörda regionen fortsättningsvis leva i ovisshet kring framtiden. Det drabbar inte bara Vårdö utan hela regionen eftersom brons infrastrukturella betydelse är mycket viktig för hela Åland.

Vår viktigaste uppgift i denna sal är att gjuta mod i ålänningarna. Det gör vi inte genom att vara rädda och ängsliga och oroliga och bekymrade. Framtiden är på riktigt och något som måste hanteras tydligt och hållbart. Vi måste våga fatta beslut som sträcker sig längre än denna och nästa mandatperiod. Detta är infrastruktur som ska hålla i femtio år och mer och det är just sådana beslut vi är valda för att fatta. Det dagliga livet ska medborgarna sköta själva och på egen hand.

Kommentarer

Populära inlägg