Till minnet av en stjärna
På tisdagskvällen blev ett redan höstmörkt Åland och lövtäckt Mariehamn lite tråkigare. Då slocknade en av landskapets starkaste livsgnistor när Helge Emanuel Sölgéns hjärta till sist gav upp. Det var naturligtvis för tidigt, som det alltid är med starka karaktärer som försvinner. ”Sölge” hann ändå med mycket från 1926 då han föddes på Vårdö tills han gick vidare. Faktiskt mer än de allra flesta. Hela hans liv känner jag inte till men åren som vi jobbade tillsammans på tidningen glömmer jag aldrig. Mest för att han så fullständigt litade på mig att han gav mig mitt första riktiga jobb – som en 21-årig näringslivsreporter. Men också för den nyfikna och optimistiska själ han i alla lägen alltid var.
– God morgon alla vackra människor!
Så började chefredaktör Sölge sina morgonmöten med på Ålandstidningen. Oftast skingrades reportrarna med de avslutande orden ”...någon borde faktiskt göra något”. Däremellan var det tätt mellan skratten. Nu är det bara minnena som finns kvar. Men vilka minnen!
För bara en månad sedan var jag och vännen Stig Kottelin över till Trobergshemmet i Mariehamn där Sölge tillbringade sina sista år. En stroke hade tagit bort hans tal, men skrattet rådde inget på. Sölge var med in i det sista – nyfiken och vetgirig. Och med det karaktäristiska skrattet ständigt runt hörnet.
Helge, där du nu är i din himmel vet jag att du kommer att hålla ett öga på oss här nere. Du skulle inte vara glad om vi sörjde för mycket. Det ska vi ta till oss och se din bortgång som ytterligare en nödvändig påminnelse om att vi faktiskt bara har ett liv och att det därför gäller att ta vara på det och leva nu – inte nästa vecka.
Farväl och tack för den optimism du en gång planterade i inte bara mig utan i många andra av dina medmänniskor. Mina tankar går också till hustrun Lisbeth och alla andra som i dag sörjer en far och en make.
– God morgon alla vackra människor!
Så började chefredaktör Sölge sina morgonmöten med på Ålandstidningen. Oftast skingrades reportrarna med de avslutande orden ”...någon borde faktiskt göra något”. Däremellan var det tätt mellan skratten. Nu är det bara minnena som finns kvar. Men vilka minnen!
För bara en månad sedan var jag och vännen Stig Kottelin över till Trobergshemmet i Mariehamn där Sölge tillbringade sina sista år. En stroke hade tagit bort hans tal, men skrattet rådde inget på. Sölge var med in i det sista – nyfiken och vetgirig. Och med det karaktäristiska skrattet ständigt runt hörnet.
Helge, där du nu är i din himmel vet jag att du kommer att hålla ett öga på oss här nere. Du skulle inte vara glad om vi sörjde för mycket. Det ska vi ta till oss och se din bortgång som ytterligare en nödvändig påminnelse om att vi faktiskt bara har ett liv och att det därför gäller att ta vara på det och leva nu – inte nästa vecka.
Farväl och tack för den optimism du en gång planterade i inte bara mig utan i många andra av dina medmänniskor. Mina tankar går också till hustrun Lisbeth och alla andra som i dag sörjer en far och en make.
Den här bilden är bara en månad gammal. Sölges fysik var delvis bruten men skrattet var intakt och klingade högt över avdelningen där han mot slutet vistades. Den stolen kommer att kännas extra tom ett tag framöver.
Kommentarer
Skicka en kommentar