Det handlar om ansvar


Den gamla men berättigade frågan om en åländsk plats i Europaparlamentet blossar upp igen med anledning av att Kroatien vill in i den europeiska familjen. Bland de parlament som ska säga ja till den tjugoåttonde medlemmen i en jätteunion på lerfötter finns Ålands lagting. Ändå handlar detta överhuvudtaget inte om Kroatien vilket den här ledaren hävdar i ett klassiskt utfall av underdånighet och Jantelag och allt som Finland gör är Den Sanna Vägen. Den här ledaren har en mer optimistisk syn på ärendet. Liksom landskapsregeringen.

Denna öppning som Kroatien-ärendet för med sig är de facto en av ytterst få chanser som Åland har att korrigera det administrativa övergrepp som Finland gjorde sig skyldig till i samband med EU-inträdet. Då borde Åland ha fått en av de sexton platser som gavs till republiken och dess underlydande områden. Vi på Åland ombeds nu att som ett parlament ha en åsikt om ett nytt medlemsland men vi saknar representation i samma unions högsta beslutande organ. Det faktumet är omöjligt att bortse från, annat än på intellektuellt ohederliga grunder.

Frågan handlar om det nödvändiga i att den åländska självstyrelsen och dess historiska fundament uppgraderas och -dateras och når den betydelse som våra grundande fäder och mödrar en gång förhandlade fram. Med försänkningar i den tidens världshändelse Krimkriget, den därpå följande demilitariseringen och sedan införlivandet med Finland talar fakta sitt tydliga språk. Åland har en självstyrelse som i allt väsentligt ska jämställas med att vara ett eget land. Punkt. För varje dag som vi inte påminner oss själva om det förlorar vi en liten bit av det arv vi fick från våra förfäder.

I samband med EU-inträdet förlorade Åland (och Finland) en del av sin lagstiftningsbehörighet som överfördes till Europaparlamentet. Av de dåvarande sexton platserna tog Finland samtliga för sin egen del och vägrade ge en till Åland. Det är ologiskt och fel. Med förmånen att få förvalta ett unikt självstyrt örike följer även skyldigheter. Som exempelvis att försäkra sig om att den åländska självstyrelsen vinner den respekt den förtjänar.

Det enkla som ålänning är att i detta läge sluta ögonen och borra in pekfingrarna i öronen och låtsas som ingenting. Men då ska man samtidigt fråga sig själv. Är det på det sättet vi vill hantera den självstyrelse som skänkt oss trygghet och mod och gett oss möjligheten att bygga det samhälle vars lagstiftningsbehörighet sakta är på väg att försvinna? Har vi i så fall gjort ett bra jobb?

När det gäller platser som EU-parlamentet ljuder den gamla sanningen stark: Det är alltid bättre att skicka någon än ingen. I dag får Finland skicka 13 men Åland ingen. Trots att Åland i likhet med Finland gett ifrån sig lika mycket om inte mer självbestämmanderätt.

Kommentarer

Populära inlägg