Rekordet som klarade 50 år

I går var det femtio år sedan nittonåringen Håkan Lindberg satte nytt åländskt rekord i längdhopp med ett jättehopp som mätte 7,36 meter. Det var den 24 augusti 1964 och sedan dess har ingen ålänning hoppat längre. Längdhopp hör till de där grenar där resultatet är väldigt definitivt och tvekamperna många. Ett tag hette den största stjärnan av dem alla Bob Beamon.

I arbetet med den stora idrottshistoriken ”Ålands idrott” intervjuade jag Håkan Lindberg som varit IFK:are i hela sitt liv och i dag är aktiv i bland annat Den fyruddiga stjärnan. Här är texten om längdhoppet som vägrar förlora, hans förebilder, tränare familj och mycket mer:

I sportens värld är det rekorden som gör att andra försöker hårdare. Viljan att bli bättre än konkurrenterna gör att resultatet förbättras i takt med att tiden går. För det mesta. När det gäller rekorden på Åland finns ett undantag. Längdhopp. 
Inte sedan den då 19-åriga sprintern Håkan Lindberg en augustidag 1964 fick till jättehoppet som bar 7,36 meter har någon ålänning hoppat längre. Hoppet gjorde han i samband med SFI-mästerskapen i tiokamp i Mariehamn. Hans egen far, Unto Lindberg som i tiderna var med och bokstavligen byggde Idrottsparken, stod i publiken och såg på när sonen raderade ut sitt tidigare rekord som var på 6,93. Lindberg visste det inte då men fick senare reda på att jättehoppet räckte till en femteplats i hela Europa det året.
Det var en stor dag för ung man men aldrig i sin vildaste fantasi trodde väl Håkan Lindberg att rekordet skulle finnas kvar 48 år senare. I ärlighetens namn tänkte han inte så mycket på rekordet just då när det hände. Håkan var en naturbegåvning som sprinter och avverkade rekordlopp i en strid ström.
Av dessa skulle överraskande många överleva inte bara år utan flera decennier. I dag är alla krossade utom det ”omöjliga” längdrekordet.

Idrotten på 1960-talet ska ses mot bakgrund av att decenniet var fyllt av framtidstro och möjligheter. Inte minst musiken präglade allt mer av vardagen och festerna. Men nöjeslivet verkade inte bekomma de unga friidrottarna särskilt mycket. De körde på och inspirerade varandra till bättre tider, längre kast och högre hopp.
För Håkan Lindberg finns det en tydlig startpunkt, den där definierande dagen som stannat kvar i hans medvetande.
”Min första medalj. Jag tog den 1958 då jag blev trea i en höjdhoppstävling i Ålik’s (Ålands lyceums idrottsklubb) regi”, minns Lindberg.
Sedan ramlade det på. En annan av de dagar som gjorde skillnad ägde rum år 1960 på Lidingövallen i Sverige. Det var en idrottsgala mellan IFK Lidingö och IF Åland. Galan sändes i teve vilket var något unikt och så stort att det blev svårt att greppa. Tio åländska ynglingar hade efter hårda uttagningstävlingar tagits ut till en stafett på tio gånger nittio meter. Bland de åländska löparna hittade vi förutom Håkan Lindberg även Stig Byman, Claes Ekström, Klas Håkan Eklund, Rolf Jansson (som i egenskap av ”ankare” tog sista sträckan), Gunnar Mattsson, Petter Johansson med flera. Stafetten kommenterades av tv-legenden Bengt Bedrup som särskilt noterade Håkan Lindbergs ”urstarka löpning på den bortre långsidan”. IF Åland tog en överlägsen seger, ålänningarnas genuina och oförtröttliga kamp gav resultat.

Det är också skäl att minnas hur man på den tiden gjorde för att kunna resa till tävlingarna. Turerna var glesa och bekvämligheten ingenting mot dagens. Resan till Sverige gick med ss Viking som året innan inlett trafiken inom ramen för det som i dag är Viking Line. Det var ett äventyr redan från start. Duktige och munvige stavhopparen Lasse Wiklöf var med men upptäckte snabbt efter avgång att stavarna blivit kvar på land. Tack vare en uppmärksam och handlingskraftig båtförare kom dock stavarna ikapp ss Viking och stavhoppet kunde genomföras. 
Hela resan och upplevelsen med televisionen och Bengt Bedrup kan, enligt Håkan Lindberg, inte underskattas. Mer än man tror när det handlar om utveckling, består ledarskapet i att ge den rätta uppmuntran.
”Just då ville vi alla bli sedda och bekräftade för vad det var vi gjorde. Det var inspirerande på alla sätt”, minns Håkan Lindberg.
Han nämner också läraren och pådrivaren Nils Byman som tidigt såg snabbheten och den explosiva styrkan i den gänglige ynglingen. Den dag som Håkan kom till skolan och stolt kunde visa upp de nyinköpta spikskor han fått av föräldrarna myste Byman:
”Jaha, Lindberg har fått spikskor… saaatans bra!” sade Byman på sitt karaktäristiska vis.
Nils Byman var på det hela taget en farbror som lämnade få oberörda. Han var konstnär, skicklig gymnast, tennisspelare, storrökare och använde sig av ett mustigt språk.
Håkan Lindberg nämner också Viking Granskog och Eino Parkkinen som ledare som gjorde skillnad och i praktiken bidrog till hans egen och många andras starka utveckling.
” Eino var en ständig inspirationskälla och i praktiken den som såg till att det blev ett stafettlag av många löparvilliga killar.”

Den största utmaningen var aldrig orken eller träningsviljan. Den fanns där. Men tekniken var det sämre med. Alla insåg tidigt att för att springa riktigt snabbt krävs mer än styrka och uthållighet. För Håkan Lindbergs del blev räddningen SFI-tränaren Kalervo af Ursin som hjälpte Lindberg att komma tillrätta med tekniken. Det blev löpningar uppför berg och backar för att dels förbättra klippet i steget och dels öka steglängden.
”Han hjälpte mig att förstå hur det fungerade. Efter hand kunde jag sedan på egen hand förbättra det ytterligare”, säger Håkan Lindberg. 
Resultatet lät inte vänta på sig. Den 1 september 1962 sprang Håkan som förste ålänning någonsin under elva sekunder på 100 meter. Det var visserligen medvind men klockan stannade likväl på 10,9 sekunder!
Till en början blev det mest sprint för Lindberg. I ursinniga dueller med en annan snabb ung man, Roger Jansson, tampades de om förstaplatsen. Lindberg som var tunn men stark vann oftast. Fast Eino Parkkinen tyckte ändå det var synd att bara stanna på korta sträckor. Han ville att Håkan skulle testa längd också.
”Och så blev det. Jag var visserligen sprinter men insåg snabbt det roliga att tävla mot andra i längdhopp också.” 
Så kom det sig att Håkan den där augustidagen 1964 fick till avstampen som ännu ingen ålänning straffat. Håkan Lindberg hade också rekord i en rad andra grenar, exempelvis 60 meter, 100 meter, 200 meter och 400 meter samt tresteg. Alla dessa har i dag slagits av en och samme man: Mats Boman från Finström. Längdhoppet har han aldrig mäktat med.
Håkan Lindberg vet inte riktigt vad han ska tycka om det.
”Jag har blandade känslor. Visst, jag är glad över att fortfarande vara en rekordhållare men samtidigt ledsen över att sporten inte utvecklats.”

Håkan Lindberg gjorde vad han kunde för att bli så bra som möjligt hemma på Åland. Men själv kände han att det inte riktigt räckte till och att Åland riskerade bli för litet. 1967 bestämde han sig därför för att under två år jobba i Helsingfors och samtidigt byta klubb till Esbo IF.
”Jag ville inte ha något jobb hemma. Jag ville ut och se världen och räknar med att stanna två år i Helsingfors. Sedan ska jag försöka komma utomlands”, sade Håkan till Ålandstidningen.
Håkan Lindberg när den aktiva karriären var över men medaljerna kvar. 
Så här såg han ut när det begav sig och längdrekorden haglade. 
En annan stilstudie. 
Håkan Lindberg debuterade i finska landslaget år 1964 i Norge, Kongsvinger.
Håkan Lindbergs längdrekord fyllde femtio år i går.















Kommentarer

Populära inlägg